700 meter under jord

Jag älskar metaforer. Tycker de hjälper så mycket i livet. Därför greps jag djupt av de 33 gruvarbetarnas öde, och av deras befrielse från fängelset 700 meter under jord.

Jag har nämligen också levt i de där gruvgångarna i sommar.

Nej, jag sitter inte instängd rent fysiskt, men i juni ramlade vår personliga gruva ihop här i familjen. Då fick sambon diagnosen cancer. Från att ha varit en helt vanlig familj blev vi plötsligt instängda i en metaforisk gruva, sedan vårt liv rasat samman och alla utgångar verkade stängda.

Jag svalt faktiskt också rent fysiskt den första tiden, för ångesten gjorde att jag sov med ihopbitna käkar, och de blockerades så att jag inte kunde öppna dem. Sambon slutade äta nästan helt och blev ett vandrande skelett. Vi satt här i vårt gruvhål och blev magrare och magrare och undrade om vi skulle överleva detta, och såg ingen ljusning någonstans.

Men så kom den där borren från ovan jord, och plötsligt kom vårt hopp tillbaka. För mig kom vändningen när jag inte orkade må så dåligt längre, och dessutom behövde ju barnen mig något alldeles otroligt. För sambon öppnades borrhålet när han fick beskedet att det inte fanns några metastaser, och att han kanske kunde bli frisk.

Vi lyckades så småningom organisera vårt nya liv nere i gruvhålet ganska bra vi också, medan vi väntade på att det skulle bli fri väg för våra egna Fenix-kapslar ut i livet och solskenet igen. Stöder från våra vänner var oumbärligt, det var de som skickade uppmuntrande rop till oss, och ofta även mat för att vi skulle slippa tänka på sådana världsligheter under vår kamp för livet.

Nu har vi tagit oss ut från hålet i våra alldeles egna Fenix-kapslar, och njuter av solen och livet i fulla drag. Precis som för gruvarbetarna som äntligen rör sig fritt ovan jord har vi en svår tid framför oss än, men vi känner oss fria. Livet har fått en mening igen. Tumören minskar och sambon mår hela tiden bättre. Vi håller på att lära oss vad som verkligen är viktigt i livet, även om vi trodde att vi fattat det även innan. Men när livet ramlar ihop och man sitter fast mer eller mindre lång tid nere i gruvan, DÅ inser man att man egentligen inte fattat något.

Jag tror att metaforen med de instängda gruvarbetarna som lyckas överleva, får tillbaka hoppet och tar Fenix-kapseln upp till ljuset, för att sedan tillbringa en tid att återanpassa sig och komma över traumat, passar in på många av oss. Någon drabbas av sjukdom i familjen, andra av dödsfall, många av depressioner, skilsmässor, exploderande konflikter. Det finns många orsaker till att ens liv ramlar ihop.

Det viktiga är att veta att borren förr eller senare kommer fram, att det alltid kommer att bli en kontakt med ljuset igen. Gruvarbetarna klarade instängningen psykiskt med hjälp av familj och vänner, och det tror jag är en viktig lärdom för oss alla. Öppna er för omvärlden när allt ramlar ihop, det finns så mycket förståelse och hjälp att få där ute!

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s