Nyval

Det är inte lätt att regera i Italien. I parlamentets två kammare sitter representanter för 39 olika partier. Många av dem hoppar från den ena sidan till den andra, beroende på hur de vaknar på morgonen.

Just under den här mandatperioden har dessa partier haft sin höjdpunkt, eftersom Romano Prodis regering hade en knapp majoritet i senaten, och alltså behövde söka stöd utanför majoriteten i stort sett hela tiden. Därför var det alltså inte konstigt att det var dessa småpartier som blev hans fall.

Framtiden ser inte ljus ut för Italien. Ett regeringsbyte i sig skulle inte gjort så mycket, italienarna är vana efter att ha haft 65 regeringar sedan andra världskriget. Nej, problemet nu är att majoriteten är splittrad och det måste bli nyval. Detta i en situation när landet behövde en stark regering som kunde leda det ur den ekonomiska krisen och genomföra de nödvändiga reformerna.

Det är många frågor som blir hängande i luften. Bland dem finns de statligas nya avtal, för det lär knappast gå att få något sådant innan i höst – i bästa fall. Fackförbunden sitter låsta, för strejka mot en regering som bara ska genomföra en nödvändig reform av valsystemet, eller mot en regering som bara sitter till ett nyval, är knappast någon bra lösning.  Det enda de hoppas på nu är att partierna ser de 3,6 miljoner offentligt anställda som möjliga väljare i nyvalet som kommer snart, och därför gör allt de kan för att ge dem de önskade lönehöjningarna och förändringarna.

Listan är lång på reformer och lagar som nu riskerar att aldrig bli verksamma. Till exempel blir det inget av lagen som ger familjer med ekonomiska problem möjlighet att flytta fram huslånets amorteringar, nu när räntorna stiger hela tiden. Samma sak med lagen som skulle sänka pensionsåldern för dem som har slitande jobb, till exempel vid löpande band eller med skift.

Men den absolut viktigaste reformen som Prodis regering inte hann genomföra är den som ska ändra valsystemet. Både fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna vill att reglerna ska ändras innan nyvalet, för annars sitter de 39 partierna där igen och ska bestämma tillsammans och kaoset är garanterat.

Majoritet eller proportionellt? En eller två valomgångar? Spärr för småpartierna eller inte?

Någon lätt lösning på problemen finns inte, men det brukar det aldrig finnas när italienska politiker är inblandade. När Ola Ullsten var ambassadör i Italien i början av 1990-talet sa han till mig att den italienska politiken är som leken med stolarna; när musiken stannar försöker alla få tag i en stol igen, när leken är slut är alla utom en kvar, även om de bytt stol. Efter närmare 20 år här nere inser jag att han satt fingret precis på hur det italienska parlamentet fungerar.

Italienarna själva? De är trötta på politikernas ständiga bråk och regeringskriser. Det kanske är därför Berlusconis högerblock skulle få 58 procent av rösterna om det blev val i dag, för under hans regeringstid ställde sig majoritetspartierna bakom besluten utan större problem, medan Prodis regering bara bråkat under de 20 månader den suttit vid makten.

Italienarna vill ha löner som de kan leva på, skolor som fungerar, en bra sjukvård och ett tak över huvudet. Samma saker som de flesta andra européer alltså. Men så länge det är samma politiker som byter stolar hela tiden lär det inte hända så mycket här nere.

Kristina Wallin