Skolstart

Har ni tänkt på att ha barn i skolan är ett sätt att verkligen tvingas acceptera landet man bor i?

Själv har jag bott här nere i Italien i 16 år och var övertygad om att jag kände detta land utan och innan. Det var alltså innan treårige sonen började skolan nu i höst.

Ta bara det här med kollegorna. Inte bland lärarna, utan de andra som har barn i samma skola. Föräldrakollegorna alltså.

Där hittar man en massa människor som man aldrig skulle fått kontakt med om man inte träffats på föräldramöten. Vilket ger en helt ny synvinkel på landet där man bor. Vännerna väljer man ju bland likasinnade, något man inte kan säga om föräldrarna i skolan.

Dessutom är det skolan som formar ett folk. Låter det högtravande? Men bara en månads skolgång har fått mig att förstå sambon och vännerna mycket bättre.

De har ju också gått i skolan med smårutig skolrock, för att alla ska vara likadana. Nu förstår jag bättre deras rädsla för att synas alltför mycket i mängden.

Även om vissa har skolrockar från fina affären, och andra från stormarknaden och alla (utom jag) vet skillnaden. Kanske italienare har ett grupptrauma från förskoletiden som gör att de älskar märkeskläder?

De har också gått i skolan åtta timmar om dagen, så att mamma (hemmafru) skulle hinna städa undan innan de kom hem. Den i Sverige förbjudna tanken att det är jobbigt att vara för mycket med sina egna barn, är en vedertagen sanning här nere.

De har alltså varit hela dagen i en grupp på 28 stojande förskolebarn, med en eller högst två lärare. Hur skulle italienarna kunnat bli ett folk med normal röstnivå?

Jo, ni läste rätt. Två lärare på 28 tre-åringar. Som ska inskolas, tröstas, snytas, kissas, kläs av och på och allt annat ni vet att man måste göra med en tre-åring.

Det låter väl som en inkörsport till helvetet för de flesta svenska lärare. Men här nere är lärarna vana och luttrade. Systemet är anpassat så att säga.

Och trots att det på sonens skola till och med saknas en lärare (de är alltså fem lärare på 78 förskolebarn, varav två med svåra handikapp och elva utländska barn) så lyckas de ändå vara glada och gulliga och kreativa. Ja, för de har till och med ett pedagogiskt program, med en massa olika aktiviteter, som de följer.

Jag kan inte annat än konstatera att visst, det är ju klart bättre som det är i Sverige. Samtidigt inser jag att perfektionen inte existerar, och här fungerar det faktiskt också. Inte på samma sätt, men ändå relativt bra.

Plus att jag måste acceptera att mina söner blir italienare. Med allt vad det innebär, högljuddhet och skolrockar inkluderat.

Kristina Wallin