Bonde i Italien

Det krävs passion och envishet för att leva på jordbruk, det vet både svenska och italienska bönder.

Bröderna Ivo och Remo Marchi har bådadera i överflöd.

Fast trots det är det svårt att överleva när priserna för mjölken inte ger några marginaler alls.

Den italienska krisen har slagit hårt mot hela samhället. Jordbruket är inget undantag, för även om det är en av de få branscher som fortfarande anställer under högsäsong, har det liksom alla andra svårt att få bankkrediter. Något som gör att de flesta lever på gränsen hela tiden, och många tvingas ge upp.

Än så länge har mjölkbönderna Ivo och Remo Marchi inte en tanke på att lägga ner verksamheten. Lönsamheten är dock inte vad den borde vara.

– Det vi får från mjölkcentralen täcker i princip våra kostnader. Det blir inga marginaler kvar alls, konstaterar Ivo när vi träffas på deras gård i bergen strax norr om Florens.

Med alla kvalitetspremier får de mellan 45 och 46 cents per liter (strax under 4 kronor). Ekologisk mjölk betalas 7 cents mer.

– Det är därför vi inte kunnat ta steget ut och ha hela produktionen ekologisk. Vi tvingas köpa hälften av vårt foder, och den större kostnaden för ekologiskt kompenseras inte av priset på mjölken, säger Remo.

De funderar på om de ska investera inför framtiden, och kanske börja göra egna mjölkprodukter. Det är något som börjar fungera bra i Italien, eftersom allt fler väljer att köpa direkt från producenterna, men investeringarna är stora, det är svårt att få kredit i Italien nu och de vet inte om det är värt det.

– Mina döttrar har redan sina egna liv, och kommer inte att ta över här, förklarar Ivo.

Remos två söner och dotter är för unga för att ha bestämt sig, men än så länge har ingen av dem någon större passion för stallet.

– Men samtidigt blir det ju lättare att sälja allt i framtiden om vi har en lönsam verksamhet. Ett alternativ kan vara att försöka odla ännu mer foder själva, funderar Remo.

Just nu har de en vikarie, 27-åriga Glenda Raspanti, som studerat till agronom på universitetet och älskar livet bland korna.

– När Ivo ringde och frågade om jag ville komma och jobba här sa jag direkt upp mig från affären där jag jobbade. Detta är livet jag vill leva, och jag lär mig en massa av Ivo och Remo varje dag, säger hon entusiastiskt.

Remo är också universitetsutbildad agronom, men Ivo har ingen teoretisk bakgrund. Ingen av dem kunde dock speciellt mycket om avel när de startade för 30 år sedan. Därför har de fått känna sig fram, och lära sig av sina misstag.

– Att ha studerat hjälper en massa naturligtvis, men det saknas mycket praktik i utbildningen på universitetet, åtminstone här i Italien. En nyutbildad agronom har för det mesta ingen aning om hur ett jordbruksföretag fungerar i praktiken, säger Ivo.

– Här behöver alla som jobbar kunna göra allt, annars funkar det inte. Vi är bara tre som jobbar, och måste turas om med allt, precis som det är på de flesta jordbruk här nere. Några få riktigt stora har chefer som bara kan ägna sig åt finanser och strategier, konstaterar Remo.

De gav sig på något avancerat när de bestämde sig för att utveckla faderns mjölkkor.

– När vi började med avelsarbetet var det mest som en lek. Sedan blev det allvarligare och allvarligare och nu har vi en ganska bra kunskap att falla tillbaka på, berättar Remo.

Deras kor producerar mindre mjölk än andra raser, men eftersom den har hög procent protein betalas den bättre. Trots det är det ingen bra affär att sälja denna mjölk, men bröderna har ingen tanke på att byta ut sina kor, eftersom de tycker det är så roligt att utveckla rasen.

Några tankar på att sluta har de aldrig haft, trots alla svårigheter.

– Jag har alltid varit bonde. Vad skulle jag göra annars? frågar sig Ivo och Remo nickar instämmande.

Kristina Wallin