En stor bankman i medeltidens Europa

Begravningståget rör sig långsamt framåt på Florens gator. Bakom den enkla kistan går trettio män i mörka mantlar och bakom dem en lång rad med välklädda herrar. Vinden blåser kallt den här februaridagen 1429 mellan husen på väg till kyrkan San Lorenzo.

Längst fram går en man som drar sin mantel intill sig. Mannen går lätt böjd, med ena skulderbladet högre än det andra. Man skulle kunna slås av hans fulhet, men det är inte det människorna i staden tänker på när de ser honom bakom faderns kista.

För i sin hemstad Florens är Cosimo dei Medici inte känd för sin fulhet, utan för sin bank och sin makt. De fattiga ser honom som en ovanligt generös herreman, de rika ser honom antingen som en farlig rival eller en värdefull bundsförvant.

Cosimo ser sig omkring och hans blick vilar ett ögonblick på alla mäktiga män som kommit till fadern Giovanni di Biccis begravning, trots att familjen Medici inte har någon officiell position i Florens regering. Men Giovanni har skaffat sig många vänner genom sin bank.

40 år gammal har Cosimo dei Medici fått all makten i den välmående banken. Medan Cosimo går hemåt tänker han på faderns ord på dödsbädden. ”Låt inte folket få se er rikedom, och dölj er så mycket ni kan”, var hans sista råd till sönerna Cosimo och Lorenzo.

Visserligen är även Cosimo noga med att inte ståta för mycket med sin framgång på stadens gator. Men han är inte lika tillbakadragen som fadern, och har redan arbetat på att få kontakter inom den katolska kyrkan. Kontakter som är bra för banken, för det är den som är Cosimos passion i livet.

”Även om jag kunde göra pengar med ett trollspö så skulle jag ha en bank”, säger han till en grupp vänner när de sitter och dricker vin i hans palats, omgivna av färgglada, vävda tapeter och statyer.

Cosimo tog över banken 1420, när fadern Giovanni drog sig tillbaka, med en rejäl vinst på 6644 floriner på ett år. Femton år senare har Cosimo tredubblat vinsten. Det handlar om enorma summor. För 50 floriner kunde man köpa en mulåsna eller en slav. Att ha en lärling i banken kostade 20 floriner per år. Med tusen floriner kunde man bygga ett stort, vackert hus till hela familjen.

Att ta emot ränta ansågs bland katolikerna vara en synd som förde med sig åtskilliga extra år i skärselden efter döden, och därför var det bara judar som kunde göra det. Vatikanen hade till och med deklarerat några årtionden innan att pesten var Guds straff för utlåning mot ränta.

Katolikerna var alltså tvungna att hitta ett annat sätt att få ut vinst på pengatransaktionerna. Florentinarna var bland de första, och garanterat bland de mest framgångsrika, som använde sig av systemet med växlar. På så sätt hade de hittat ett genialt sätt att få vinster på upp till 30 procent, utan att någonsin tala om ränta.

Det hela fungerade så här: en köpman i Florens behöver låna ettusen floriner för att betala varor i London. Han vänder sig till en bank, där det sitter en man vid ett bord med en grön duk på. Han känner köpmannen och vet att det är säkert att låna ut pengar till honom. Alltså skriver bankmannen ut en växel.

”1433, 17:e dagen i september i Florens. Betala för denna första, som det är brukligt, till mäster Pietro Martelli ett tusen floriner för 40 penny per florin, för lika många finns här hos mäster Cosimo dei Medici. Må Kristus se er”, står det på växeln.

Mäster Martelli tar med sig växeln till London, där han får ut 40000 penny för att betala sina varor. Sedan kommer någon som behöver en växel på ettusen floriner som ska lösas in i Florens. Men det kostar honom mer, för det är dyrare att växla floriner i London än i Florens.

Banken har tjänat på växlingen, utan att ta ut en enda liten procent i ränta på de utlånade pengarna. Det är därför som en växel kallas för växel än i dag, även om den normalt ställs ut i en enda valuta.

Men Cosimo nöjer sig inte med de vinster han får ut. Det säljs betydligt mer varor till Italien än det exporteras. Han förstår innan de flesta andra att det behövs mer och effektivare handel mellan länderna om systemet inte ska braka ihop. Alltså försöker han få handelsmännen i Florens att exportera mer till England och Belgien.

Genom att själv också handla med de vackra tygerna från sin hemstad lyckas han delvis. Det blir aldrig någon riktig balans i handeln, men exporten ökar tillräckligt mycket för att bankens vinst ska öka år från år.

Cosimo hade börjat sin karriär som bankman, medan pappan Giovanni fortfarande basade över alltihop, med att flytta till Rom några år. Där lärde han känna många viktiga personer inom katolska kyrkan, bland annat en kardinal som senare skulle bli påven Johannes XXIII. Det gav honom stora fördelar längre fram i karriären.

Cosimo insåg att banken var tvungen att ha flera filialer, men var samtidigt rädd för att det skulle kunna bli dess ruin. Alltså hittade han på ett helt nytt sätt att öppna kontor på: holdings. Han lät filialerna vara helt fristående företag, där familjen Medici var majoritetsägare, och direktörerna delägare. Alla anställda, inklusive direktören, bodde och jobbade i samma byggnad, utan familjerna.

Som den duktige affärsman han var, hade Cosimo förstått att direktörerna var oerhört viktiga för hur lönsamma filialerna skulle bli. Alltså lät han dem tjäna mer än deras kvot gav dem rätt till. Direktören måste följa tre enkla regler:

1) Inte låna ut mer än 300 floriner till kardinaler. 2) Inte låna ut mer än 200 floriner till kurtisaner. 3) Inte låna ut pengar alls till handelsmän från Rom ”för de lovar mycket men har inget att erbjuda” förklarar Cosimo. Samtidigt säger han till alla nya anställda att de ska ”dela med sig, vara resonliga, goda och beslutsamma!”.

Själv bor han i det vackra, men relativt enkla, residens som fadern låtit bygga i centrala Florens. Bland hans vänner finns flera av den tidens viktigaste artister, som till exempel dominikanermunken Beato Angelico. Cosimo vill ha sin väns orden nära sitt hem, och väljer ett kloster bara ett par hundra meter bort på Piazza San Marco.

Problemet är att det där redan finns en benediktinorden, som inte alls har lust att flytta därifrån. Cosimo börjar konspirera mot dem, genom att försöka övertyga sina kontakter inom Vatikanen att vräka dem. När det inte ger resultat, brinner plötsligt en del av klostret upp, och munkarna tvingas flytta. Abboten skickar ett argt brev till en kardinal och säger öppet att ”det helt och hållet är Cosimos fel”, fast ingen kan bevisa det.

Dominikanerorden får pengar från Cosimo för att rusta upp hela klostret, och Beato Angelico dekorerar munkarnas celler med fantastiska fresker. Cosimo får en alldeles egen, med två rum.

Men trots att Cosimo försöker att hålla sig i skuggan av andra, vet stadens mäktige män att det är han som står bakom det mesta viktiga som händer i Florens. På sommaren 1439 ställs konflikten mellan Cosimo och en annan av stadens viktigaste män, Rinaldo degli Albizzi, på sin spets.

Rinaldo anser att Cosimos intresse för grekisk kultur är syndig och han är dessutom rädd för det allt större inflytandet familjen Medicis överhuvud skaffat sig. Cosimo inser att det är dags att försvinner ett tag från Florens och tillbringar sommaren i en av Medicis villor uppe i bergen.

I början av september kommer Cosimo tillbaka. 7 september blir han kallad till Palazzo Vecchio, där stadens regering håller till. Han går lugnt de tvåhundra metrarna genom staden, och hälsar värdigt på alla dem som bugar inför honom.

Så fort han sätter sin fot innanför porten på Palazzo Vecchio fängslas han, anklagad för förräderi. Han sätts i en cell, och av rädsla för att bli förgiftad vägrar han att vare sig äta eller dricka, tills en av vakterna, mot betalning, går med på att testa allt innan Cosimo äter.

Rinaldo degli Albizzi vill att rivalen ska dömas till halshuggning. Republikens regering börjar diskutera, men en lång rad ambassadörer från andra håll i Italien och från Vatikanen, som talar emot dödsstraff, får dem att tveka. Cosimos bror Lorenzo har dessutom samlat en armé utanför Florens port och är beredd att anfalla. Cosimo själv delar ut pengar till alla dem som kommer och hälsar på honom.

Dödsstraffet förvandlas till tio års förvisning. Cosimo kräver att få lämna Florens på natten och i hemlighet, av rädsla för Albizzis intriger.

Förvisningen blir en lyckträff både för Cosimos bankaffärer och kontakter. Under hans tid i Venedig får filialen vinster på närmare fyrtio procent. Han använder nästan hela vinsten till att smörja kyrkans män, och när han berättar för stadens ledning att en grupp män planerar en statskupp i Florens, får han även dess respekt. Efter tre år kan han dessutom flytta tillbaka till Florens, sedan Rinaldo degli Albizzi förlorat sin makt.

Nu börjar en blomstrande tid för familjen Medicis bank. Cosimo lyckas få den att växa ännu mer och han öppnar filialer även i den tidens viktigaste ekonomiska centrum London och Brygge. 1446 har banken åtta egna filialer och agenter på elva andra ställen. Banken är en av Europas största.

Cosimo utvecklar samtidigt sitt enorma intresse för kulturen. Han öppnar ett bibliotek för allmänheten med familjens enorma samling av böcker. Han stöder öppnandet av en Akademi i Florens som studerar den grekiska kulturen. Kyrkan San Lorenzo, hundra meter från hans hem, blir rikligt utsmyckad.

Cosimos svåra gikt, något som många i familjen led av, tvingade honom att dra sig tillbaka från bankaffärerna. Han lät sin yngste son Giovanni ta över ansvaret, medan han själv tillbringade större delen av sin tid till sängs, även om han inte lämnar över all makt.

1463 dör Giovanni. Cosimo kommer inte över det, och börjar långsamt tyna bort.

Augustis första dag 1464. Det är oerhört varmt, även om villan på Florens kullar ger lite svalka åt familjen Medicis medlemmar som samlats runt Cosimos dödsbädd. Piero tvingar sig att sitta vid faders sida, trots att gikten ger honom svår värk, tillsammans med modern Contessina som gråter tyst. Cosimo har varit en god make, som alltid värnat om familjen, och han lämnar ett stort tomrum efter sig.

Pieros femtonårige son Lorenzo står lite avsides och tittar på farfadern i sängen. Han tänker på hur mäktig den döende mannen varit och hur uppskattad han blivit av florentinarna för sin generositet och alla pengar han investerat i att göra staden vackrare. Kanske är det då Lorenzo, som senare skulle bli känd som ”Il Magnifico” (den praktfulle) förstår att han ville fortsätta den delen av Cosimos kulturella arv.

Begravningen är enkel, men alla som vill delta, även slavar, får vackra kläder betalda av familjen. Cosimo har bestämt allt detta under sina sista månader i livet, samtidigt som han förberett arvet för det som då var Europas kanske rikaste familj.

Republikens ledning accepterar hans sista vilja om enkelhet, men bestämmer att det ska stå ”Pater Patriae” på hans grav. Cosimo dei Medici var alltså Fäderneslandets Fader och en av Europas mäktigaste bankmän genom tiderna.