Fiat

Obligatoriska nattskift, en paus mindre per dag, mindre sjukpenning och begränsad strejkrätt.

Det är några av ingredienserna i det nya avtalet för Fiat-fabriken Mirafiori i Turin.

Trots hot om att fabriken flyttades utomlands om avtalet inte gick igenom, röstade närmare hälften av de anställda nej till det i en omröstning.

Fackförbundet Fiom, som vägrat skriva under, kräver nu att förhandlingarna tas upp igen, men VD:n Sergio Marchionne vill istället utöka avtalet till alla Fiat-fabriker i Italien.

 

Fiat-fabriken i Mirafiori i Turin är för italienarna symbolen för den inhemska industrin. Det var här den ekonomiska boomen startade på 1950-talet och är här de stora fackliga kamperna utspelat sig.

Men tiderna förändras och bilindustrins enorma kris har drabbat även jätten Fiat. För att överleva har det italienska företaget varit tvunget att hitta allierade, och samarbetar nu med Chrysler.

Detta har helt förändrat förhållandet mellan ledningen och facket. När det nya avtalet skulle förhandlas fram var VD:n Sergio Marchionne klar i sitt budskap. Antingen accepterade facket företagets villkor, eller också flyttade Fiat fabriken utomlands.

Avtalet kommer att gälla från och med nästa år, när Fiat och Chrysler startar ett nytt gemensamt bolag för biltillverkningen i Italien. Det nya bolaget kommer inte att vara med i det italienska industriförbundet Confindustria, och omfattas alltså inte av de centrala avtalen.

De flesta metallfacken skrev under, och bland dem Fim-Cisl och Uilm, medan facket Fiom vägrade. De anser att facket inte kan gå med på att företaget tar ifrån arbetarna rättigheter för att de ska få ha kvar jobben.

– Det är en farlig utveckling. Detta kan bli en lavin som drar med sig andra delar av den italienska industrin, konstaterar Giorgio Airaudo, som är ansvarig för bilindustrin inom Fiom.

Hans kollega Bruno Vitali inom Fim-Cisl är mer pragmatisk.

– Vi måste vara realistiska. Om detta är enda sättet att ha kvar produktionen här så måste vi acceptera det. Detta är en del av globaliseringen, konstaterar han.

Fackförbunden som skrev under avtalet valde att låta alla de anställda säga sitt i en omröstning, som hölls i fabriken 13 och 14 januari. VD:n Marchionne gick innan ut och sa att hela produktionen skulle flyttas till Kanada om det blev nej till avtalet.

I intervjuer innan omröstningen sa många arbetare att de tänkte rösta ja av rädsla för att förlora jobbet, men att avtalet kändes helt fel. De flesta tyckte det kändes tungt att bli av med en av rasterna, även om det ger några hundra kronor mer i lön i månaden. Även tanken på tiotimmarspass, som företaget har rätt att införa, ses inte med blida ögon bland fabriksarbetarna.

När rösterna räknades hade 46 procent av de anställda sagt nej. På fabriksgolvet, där effekterna av det nya avtalet blir störst, sade majoriteten nej. Därför vill Fiom, stödd av sin moderorganisation Cgil, att förhandlingarna tas upp igen, något som vare sig Fiat-ledningen eller de andra facken är intresserade av.

Problemet är nu att de fack som inte skrivit under avtalet inte längre får ha några fackrepresentanter i fabriken. Och avtalet har tagit bort möjligheten för de andra att välja sina egna representanter, som kommer att nomineras av facken själva utan val.

– Vi kan acceptera att arbetet förändras, att skiften blir annorlunda och att produktiviteten måste upp, även om vi inte förstår hur tio minuters paus per skift kan göra skillnaden för ett företag. Men vi kan aldrig skriva på ett avtal som tar bort våra fackliga rättigheter, säger Giorgio Airaudo bestämt.

Nu vill Sergio Marchionne utöka avtalet till alla Fiat-fabriker i Italien. Detta har gett även de fack som skrivit under kalla fötter, och de försöka nu bromsa denna utveckling. Frågan är vilka argument som kan användas om Fiat-ledningen sätter hårt mot hårt ännu en gång.

Kristina Wallin