Mannen som inte ger upp

Han är mannen som satt fart på förhandlingarna mellan fackförbund och regering i Italien igen.
Arbetsmarknadsministern Cesare Damiano har fortfarande hjärtat kvar i fackföreningsrörelsen.
Nu jobbar han på att tillsammans med sina kollegor i de andra EU-länderna få till stånd gemensamma regler för att skydda arbetarna inom hela unionen.

Cesare Damiano är mannen som inte ger upp. Sex månaders ständiga förhandlingar mellan regeringen och fackförbunden behövdes det, innan det blev en överenskommelse 23 juli i år. Den handlar främst om det framtida pensionssystemet, och om det finns en helig ko för italienarna så är det just pensionerna – flera regeringar har fallit just på grund av att de försökt reformera dem.

– Under Berlusconis regeringstid existerade inga förhandlingar med arbetsmarknadens parter om viktiga politiska beslut. Det var mitt eget val att ta upp denna tradition igen, och jag visste att vi bara hade en chans. Om vi inte lyckades nå en överenskommelse denna gång hade brytningen mellan facken och regeringen blivit definitiv och smärtsam, förklarar han när vi satt oss tillrätta i fåtöljerna på hans kontor på den berömda gatan Via Veneto i Rom.

Den mest omstridda delen av överenskommelsen i juli handlar om höjd pensionsålder. Ända sedan början av 1990-talet har alla regeringar (och det har varit många) försökt reformera det italienska pensionssystemet, men hittills har ingen lyckats få igenom definitiva förändringar. Kanske Cesare Damiano kommer att bli ihågkommen som mannen som lyckades med det omöjliga.

– Visst, jag har väl en del av förtjänsten av att vi lyckades. Alla åren inom fackföreningsrörelsen har lärt mig att förhandla. Jag har dessutom en enorm tro på dialogens kraft, säger han enkelt.

Det har inte blivit speciellt mycket protester från italienarna, trots att pensionsåldern rörts, trots att den här typen av beslut alltid utlöst strejker och enorma demonstrationer. Dels på grund av att missnöjet mot regeringen är generellt, dels på grund av en utbredd likgiltighet mot allt vad politik heter.

– Jag stöter också på detta missnöje när jag är ute i landet, så jag vet att det existerar och jag tar det på stort allvar. Vi är ju inte överens om något i den här regeringen, och har ingen gemensam linje. Jag försöker medla, men ibland känner jag mig som den som försöker tömma havet med hjälp av en soppsked, konstaterar Cesare Damiano och ler lite snett.

Han har för vana att titta i köken på de partifestivaler han besöker. Där finns de verkliga aktivisterna, de som ger mycket och också förväntar sig mycket tillbaka.

– Generellt sett är de italienska vänsterväljarna så. Jag känner till dem väl, eftersom jag vuxit upp och formats som facklig ledare och politiker ute i avdelningarna. Jag kommer från den gamla skolan, med starka vänsterideal, berättar han.

Det som oroar honom allra mest är det ointresse som sprider sig. Det skapar ett tomrum som ger utrymme för till exempel extremistgrupper.

– Just nu är detta tomrum uppfyllt av det vi kallar antipolitiken, som vänder sig mot allt det som har med traditionella partier att göra. Italien har fortfarande inte hittat en politisk jämvikt, och jag ser stora risker för demokratin i den här situationen, konstaterar Damiano allvarligt.

– Men vi måste samtidigt fråga oss själva, som politiker, varför det blivit så här, säger han självkritiskt.

Han tar flera gånger fram problemet med att den aktuella regeringsmajoriteten har så svårt att vara enig, och han är övertygad om att det är regeringens största problem när det gäller att bli accepterad av väljarna. Det nya Demokratiska partiet, som ska samla vänsterdemokrater och kristdemokrater under en och samma symbol, tror han kan vara en bra början på en lösning, även om hans perplexa ansiktsuttryck när frågan kommer upp beskriver hans blandade känslor inför det nya.

– Visst är det svårt att acceptera en sådan här sammanslagning, speciellt för en person med en bakgrund som min. Men jag inser samtidigt att det är absolut nödvändigt att ta detta steg, det handlar om att ta ansvar.

Vi talar om EU:s utvidgning och vad det kommer att innebära i långa loppet för arbetarna i före detta Västeuropa. Cesare Damiano tillhör en av dem som satt upp störst motstånd mot Bolkestein-direktivet, och han arbetar nu på att tillsammans med de andra arbetsmarknadsministrarna hitta nya sätt att försvara arbetarna rättigheter.

– Det första resultatet av det större EU har varit destabilisering och att arbetsmarknadsfrågorna kommit i skymundan inom EU. Vi måste konfrontera oss med länder där utvecklingen skett med lite eller inget skydd av arbetarna och miljön, säger han.

– Det gäller för oss ministrar i första hand att hitta en ny modell, som fungerar för alla länderna och ger ett tillräckligt skydd för alla arbetare. Där har vi gjort gemensam front med Frankrike och Spanien.

Kristina Wallin