Pavarotti

Vi kvinnor är nästan perfekta – vår enda brist är att vi är avundsjuka även på våra vänner.
Det hävdar Luciano Pavarotti som i år firar 40-årsjubileum på världens operascener.
Hans ögon lyser när han talar om sin kvinna Nicoletta som fick honom att skiljas från sin fru efter över 30 års äktenskap.
Fast de andra tre viktiga kvinnorna i hans liv, döttrarna, tycker han att han har alldeles för, lite kontakt med.

Bilen stannar framför en enkel, hög trädgrind. Det är ovanligt i ett land som Italien, där även “vanliga” människor stänger in sig bakom höga järngrindar och murar med vassa pilar ovanpå.

En grusväg slingrar sig fram genom grönskan och så är vi plötsligt framme. En schäferhund kommer glatt hoppande mot oss och slänger sig ner på rygg för att bli kliad och kelad med.

Det här är så långt från det vi väntat oss från ett kändishem att vi blir alldeles avväpnade. Men visst hoppar hjärtat till lite extra vid synen av självaste Luciano Pavarotti som sitter och beundrar den fantastiska utsikten över havet nedanför oss. Han hälsar men vänder sig inte om.

En färgglad hängmatta upphängd mellan två träd gungar sakta i vinden. Huset är som en större villa, vitt med ljusblå fönsterkarmar och mörkblå fönsterluckor.

– När jag verkligen vill slappna av ligger jag i hängmattan och tänker på ingenting, berättar han senare när vi sitter vid bordet och pratar.

Trädgården är lika enkel som resten av huset, en liten simbassäng och lite blommor här och där. Längre upp på kullen finns grönsakslanden, för när Pavarotti är här i villan i Pesaro på adriatiska kusten vill han äta egen odlad mat.

– Jag älskar att bjuda in mina vänner och njuta av god mat tillsammans. Vi träffades en hel hög här bara för några dagar sedan, säger han med sin välartikulerade röst.

Vi pratar om vänskap, om vännerna överlevt kändisskap och ständiga resor. Han berättar att hans allra bästa vänner är desamma som vid hans debut för 40 år sedan.

– Ja, våra vänskaper går till och med ännu längre tillbaka i tiden. Vänskap är något väldigt speciellt, det är svårt att beskriva vad det är för mig. Men en vän är någon som man kan sitta alldeles tyst bredvid i timmar, en person som man helt enkelt njuter av att vara tillsammans med. Vänskapen är oerhört viktig för mig.

Han tror att män blir bättre vänner än kvinnor någonsin kan bli.

– Vi män är aldrig avundsjuka på varandra, därför är våra vänskaper djupare. Men ni kvinnor har bara en enda brist, och det är avundsjukan, medan vi män har en hel rad!

När vi talar om hans nya livspartner, Nicoletta Mantovani, lyser han upp. Det är förbjudet att tala om skilsmässan och hans exfru har vi fått veta innan intervjun, men om Nicoletta talar han gärna.

– Innan jag träffade henne var jag en lycklig optimist, nu är jag ännu lyckligare och ännu mer optimistisk. Hon är en livsinjektion som får med sig alla hon har runtomkring sig, förklarar han och ler lyckligt.

– Tyvärr träffas vi inte tillräckligt mycket, för vi jobbar alldeles för lite tillsammans. Hon är på ett annat ställe och organiserar en Horse Show just nu, medan jag sitter här och gör intervjuer.

Är det inte svårt att leva i ett förhållande med hela världens ögon på sig?

– Jo, visst är det så emellanåt. Men då åker vi någonstans dit världens ögon inte når. Vårt liv är under strålkastarljuset, det är inget att göra åt det. Visst har det sina negativa sidor, men jag tillhör inte dem som klagar. Jag inser att jag är oerhört lyckligt lottad som fått berömmelse, och det mesta blir betydligt enklare om man är berömd.

Men något som är svårt att acceptera med kändisskapet måste det väl ändå finnas?

– Att familjen kommer i kläm. När sådant händer mår jag riktigt dåligt, säger han uppriktigt.

Han är lycklig för att hans tre döttrar är på väg till honom för att stanna ett par dagar. Det blir alldeles för sällan tycker han.

– Om du frågar dem säger de säkert att vi träffas alldeles för mycket. Men jag tycker precis tvärtom. Det kanske är så i alla familjer, men jag ser så många runtomkring mig som har mycket större sammanhållning och som träffas så ofta de bara kan, konstaterar han och får nästan tårar i ögonen.

Likaså får han en sorgsen blick när vi talar om barnbarn. Alla döttrarna har bestämt att de inga barn vill ha. Morfar lär Pavarotti alltså inte bli, men det syns att han fortfarande hoppas. Även om han inte tycker om att tänka på framtiden.

– Usch nej, jag lever i nuet. Nu sitter jag här och pratar med dig, sedan kommer mina döttrar och då ska jag njuta av det. I morgon är en annan dag, det kan jag inte sitta och fundera över nu. Jag tar varje ögonblick så som det är!

Privatpersonen Luciano Pavarotti är lugn och behaglig. Han påpekar flera gånger att han är noga med att inte vara divig på hemmaplan. Men han är medveten om att de som lärt känna operasångaren träffat den “officiella” Pavarotti.

– Det jag känner minuterna innan ett framträdande önskar jag inte ens min värste fiende, och jag avundas inte dem som stöter på mig då heller. Jag är totalt omöjlig att ha att göra med.

Någon större skillnad finns inte från början av karriären.

– Nej! Det är lika hemskt varje gång. Kanske det beror på att jag är perfektionist, jag står inte ut med att något gåt fel. Vilket gör mig svår att jobba med också, säger han och ler lite.

Medan vi talar blickar han för det mesta ut över havet. Ibland möter han min blick, när vi kommer in på känsliga ämnen. Eller som när vi börjar tala om barnet Luciano och hans drömmar.

– Lille Luciano ville bli tenor som pappa Fernando, berättar han och lyser upp.

Några drömmar om världens viktigaste scener fanns dock inte.

– Absolut inte, min karriär har gått bättre än jag någonsin kunnat drömt om. Jag har haft en otrolig tur helt enkelt, jag vet inte riktigt varför jag blivit så här känd, säger han uppriktigt och skrattar lite generat när jag säger att det väl beror på hans gudomliga röst.

– Kanske det, ja…

Han byter snabbt samtalsämne och vi kommer in på hur han lyckats få operan att hamna i var mans hus. Han förstod tidigt att han kunde sprida operan utanför de vanliga lyssnarna.

– Min generation har haft den enorma möjligheten som teven ger. Jag har medvetet jobbat på det, konstaterar han.

– Det gäller att närma sig opera så sakteliga, inte ta de svåra verken på en gång. Jag tycker att Donizettis “Kärleksdrycken” eller Puccinis “Tosca” är lämpliga som förstagångsoperor. Stor dramatik och lätta att förstå, säger han och drar sjalen tätare om sig.

– Det är lite blåsigt i dag, du vet, jag får ju inte bli hes, ursäktar han sig.

Sverige, vad står det för?

– Ett seriöst folk. Ja, det är ni absolut. Svenskarna är främst i världen på många områden. Så tänker jag på Nobelpriset.

Och den svenska kvinnan?

– Henne har jag aldrig provat, så hur hon är vet jag inte, säger han med glimten i ögat.

– Fast visst finns det många vackra, svenska kvinnor. Ni är väl på det hela taget ett ganska vackert folk.

Vad drömmer Luciano Pavarotti om, han som har allt?

– Jag vet att det är en utopi och att det kanske låter banalt, men jag drömmer faktiskt om fred på jorden. Allt är inte bra i dagens utveckling, de humanistiska sidorna har fått stå tillbaka. Men jag tillhör absolut inte dem som säger att det var bättre på min tid, tvärtom. I dag är allt mycket bättre, det gäller bara att hjälpa de sämst ställda i världen.

Det är något som Pavarotti gör genom sina välgörenhetskonserter. I somras fick han till och med FN:s Nansenpris för sina insatser för världens barn.

Medan han sminkas för fotona berättar han att han är oerhört vidskeplig. Redan innan intervjun hade det sagts att ingen av oss fick ha lila på sig, det för otur med sig.

– Jag är väldigt troende, och vidskeplighet har ju egentligen med tro att göra. Fast om en svart katt går över vägen framför mig kollar jag alltid om den inte har några vita strån. Och det hittar jag alltid! skrattar optimisten Luciano Pavarotti.

Kristina Wallin