Svensk mäklare

Han skulle ha blivit något inom den offentliga förvaltningen, men hamnade i Italien som mäklare i stället.

Thomas Wallin från Floda har tagit chanserna när livet gett honom dem.

Och det har fört honom till italienska Rivieran, där han och hans familj bor precis vid stranden.

Det är varmt och skönt i Arma di Taggia, några mil från Sam Remo, trots att det är vinter. Här är klimatet milt, och frost och kyla är sällsynt på vintern och det blir aldrig tryckande varmt på sommaren.

Thomas Wallin står och väntar utanför sin mäklarbyrå vid strandpromenaden. Alldeles intill ligger höghuset där han bor på trettonde våning med fantastisk havsutsikt, tillsammans med sin familj: frun Elisa och döttrarna Greta och Cecilia.

– Jag trivs här, detta är hemma för mig även om det är kul att komma tillbaka till Göteborg emellanåt, konstaterar han och tittar sig omkring.

– Fast visst kan jag längta efter svenska räkor och krabbor – ja, efter alla havets läckerheter som man kan hitta i Feskekörkan. I början var det salt lakrits och godis som drog, men det har jag kommit över.

Det är långt till Floda, där han växte upp tillsammans med en tvillingbror, storasyster och föräldrarna. Hans dröm var att bli gymnastiklärare och han beslöt sig för att gå den tvååriga sociala linjen på Sven Wingqvists gymnasium.

– Det krävdes 5,0 i snitt för att komma in på gymnastiklärarlinjen, så jag tänkte att det var ett smart val, berättar han.

När han inte kom in på GIH beslöt han sig för att gå förvaltningslinjen på universitetet, precis som storasyster.

– När hon gick ur den ett par år innan mig hade hon flera jobberbjudanden att välja på. När jag var klar 1989 hade krisen börjat och det fanns inte ett enda jobb.

Medan han letade jobb vikarierade han på högstadiet i Floda, arbetade på bio och var ansvarig för galoppbanan på Liseberg. Men efter ett tag kände han att detta inte var rätt för honom. Då fick han nys på att ett resebolag letade efter reseguider till sina skidresor i Norge.

Han lade alltså förvaltningsplanerna på hyllan ännu ett tag, och tog med sig främst ungdomar till de norska bergen. Det var jobbigt, men roligt.

– På våren 1990 blev jag inte antagen på kursen för dem som skulle vara guider på längre resor, men jag blev ändå kallad till huvudkontoret. ”Vart skulle du vilja åka?” frågade de mig och jag svarade Italien, eftersom det var VM det året, berättar han och ler vid minnet.

Eftersom resebolaget körde till Arma di Taggia satte han det som ett av favoritställena.

– Fast eftersom de inte ens låtit mig gå kursen var jag övertygad om att de inte tänkte lyssna på mina önskemål. Dessutom erkände jag direkt att jag inte kunde någon italienska, minns Thomas.

Ödet var på Thomas sida. Bolaget fick akut behov av en reseledare till just Arma di Taggia. Han fick besked en fredag eftermiddag att han skulle vara resklar till söndag morgon när planet gick.

Han hoppade på planet och chansen. Det skulle förändra hans liv för alltid.

– I lägenheten ovanför där vi reseledare bodde, fanns en familj med en trevlig dotter i min ålder. Hon läste engelska på universitetet, så vi började prata med varandra från balkongerna, säger Thomas och skrattar.

Det var Elisa, som så småningom skulle bli hans fru. De första åren träffades de mycket på somrarna, när Thomas jobbade i Arma di Taggia och Elisa var hemma från universitetsstudierna i Genua, men på vintrarna när det var guidejobb i Alperna som gällde, träffades de bara varannan lördag eftermiddag.

1994 blev det bröllop och så småningom kom de två döttrarna Greta, som nu är 15 år, och Cecilia 11 år. Thomas och Elisa öppnade ett lägenhetshotell tillsammans, men efter några år kände han att det var dags att gå vidare.

– Det kändes inte helt rätt längre, så jag började studera för att bli mäklare.

90 stycken var kvar till sluttentan i februari 2005, men bara 18 klarade den. En av dem var Thomas, trots att han blev magsjuk med hög feber dagen innan.

– Jag som nästan aldrig tar en medicin, köpte med mig en hel påse från apoteket. Det funkade, jag mådde så pass bra att jag kunde genomföra provet.

Nu är han alltså en auktoriserad, italiensk mäklare. I början jobbade han nästan uteslutande med italienska köpare, som ville ha något på den eftertraktade Rivieran, men nu är över hälften av kunderna svenskar.

– Men euron så svag som den är nu är det fördelaktigt för svenskar att köpa här nere, förklarar han.

Det blir många och ofta långa arbetsdagar. Lördag och söndag är de dagar som passar intressenterna bäst, så då måste Thomas ofta jobba.

– Men det känns bara kul, jag älskar verkligen mitt jobb! utbrister han.

På sin fritid spelar han tennis och läser gärna böcker på svenska, som han får genom det bokbyte han startat bland sina svenska kunder. Så har han skaffat italienska vänner om han träffar emellanåt, och ibland åker han med familjen upp till egna lägenheten i Alperna för att åka skidor.

– Det har inte varit svårt att bli accepterad här nere. Arma di Taggia är lite som Floda, där alla känner alla och många är släkt med varandra. Det har sina nackdelar, men har också gjort att det blivit lättare att starta ett nytt liv här, konstaterar han.

Kristina Wallin