Berlusconi

Silvio Berlusconis regeringskoalition är de verkliga vinnarna i de nyss genomförda regionalvalen i Italien. Men vad är det som får italienarna att fortsätta att rösta på honom?

Jag kan tänka mig att många svenskar frågar sig det. Berlusconi får nästan stereotypen av italienaren, en oseriös typ som älskar pasta, sol och mandolin, att verka sann, trots att många egentligen är engagerade i det som händer i samhället.

Bilden som ges av Berlusconi och hans regering utanför Italien är ofta filtrerad, så att bara det löjliga och överdrivna kommer fram. Det är lättare för oss korrespondenter att berätta om hans dumma uttalanden och stelna leende, än att förklara vad hans regering egentligen sysslar med, och varför italienarna fortsätter att rösta på honom.

För att förstå är det är viktigt att jämföra Silvio Berlusconi med de andra politikerna på den italienska scenen. Hans motståndare är tråkiga, slipsklädda herrar, som sällan skrattar eller skojar, och som känns ungefär lika nära folket som Uranus månar.

Berlusconi älskar att blanda sig med folket, som den kejsare han helst vill likna. Han skojar med alla, lyssnar på den gamla damen som har problem med sina ben, sjunger tillsammans med skolklassen, erbjuder sitt hem till jordbävningsdrabbade och låter sig fotograferas bland smutsiga arbetare.

Han känns helt enkelt fräschare och mer lättillgänglig än vänsterns alltid allvarliga herrar och damer. Italiens högerledare känns mer folklig än någon till vänster.

Det är säkert ingen händelse att vänstern vunnit dessa val enbart på de två ställen där de kandiderat energiska figurer, som de senaste åren visat att de inte är rädda för att handla, även om det innebär att de kanske gör fel. Kandidater som konfronterar sig med väljarna, som är passionerade, och gärna lite diktatoriska.

Som Berlusconi alltså.

Trots alla dumma uttalanden han gör, och trots alla rättsliga problem han har, så lyckas faktiskt den italienske premiärministern få igenom en massa förändringar. Italienarna ser att det händer något. Under de år det varit vänsterregering har det oftast stått still på reformplanet, eller åtminstone gått väldigt långsamt framåt.

Silvio Berlusconi och hans regering är alltså inte riktigt så handlingsförlamade som det verkar i utländska medier. Att de censurerat tevens politiska program, och att Berlusconi har i stort sett hela mediavärlden i sin hand, det struntar större delen av italienarna i.

Som de flesta arbetare världen funderar de över annat i dessa kristider. Finns det jobb? Vad händer om jag förlorar det jag har? Fungerar barnomsorgen? Varför har allt blivit så dyrt?

Om inte den italienska vänstern förstår detta, utan fortsätter att skrika om hur odemokratisk Berlusconi är, kommer de aldrig att vinna. Italienarna vill ha konkreta resultat, de är trötta på politiker som pratar om problem som känns fjärran från deras verklighet.