Att dö i Italien

Mitt första möte med döden i Italien var när makens farmor dog. Det var jag som hittade henne död i sängen sent på kvällen, bara några minuter efter det skett. Jag hade tänkt mig att familjen skulle samlas i lugn och ro omkring henne en stund, och blev ganska överraskad när ingen hade tid att sörja.

Det blev i stället på en gång full fart när löständerna skulle hittas och sättas in, kläderna till henne plockas fram och alla skulle kallas på. Det ringdes omedelbart efter begravningsentreprenören, som kom för att tvätta och klä henne bara en halvtimme senare. En timme efter sin död låg farmor färdig i kistan på en annan säng i ett annat rum, begravningsentreprenören hade gått med alla papper redan påskrivna, rummet där hon dött var redan städat, madrassen borttagen och dottern hade satt sig för att vaka hela natten.

Det var först dagen efter som alla samlades runt den öppna kistan för att säga adjö och visa sin sorg innan begravningen, som måste ske inom 48 timmar. Begravningsentreprenören och hans medhjälpare kom tillbaka när det var dags att stänga kistan och försökte köra ut familjen ur rummet. När det inte gick gav de upp men chefen muttrade ilsket åt de gråtande anhöriga att han inte ville ha några ”hysteriska scener” medan de jobbade.

Att många italienska begravningsentreprenörer skulle behöva charmkurser fick jag bekräftat när maken dog förra året. Någon förståelse för sorgen och den svåra stunden fanns inte alls.

Redan vid den första kontakten innan dödsfallet kom vi snett, eftersom maken hade skrivit att han ville ha det så billigt som möjligt. Jag talade med den något åldrade pappan i det familjedrivna bolaget, och han lät mig förstå att jag saknade respekt för min anhörige genom att vilja spara efter hans död.

Priset för en normalbegravning är från 35000 och uppåt. Om man vill ha en gravnisch, och det vill de flesta i dag, kostar det minst 30000 kronor extra. Min makes död gick ”bara” på 25000 kronor, eftersom vi inte hade någon begravning och ingen grav, vilket gjorde oss mindre aptitliga som kunder så klart.

Så ville jag kremera, vilket innebar mängder med papper att skriva under precis efter makens död. Jag fick alltså sätta mig på hospicets kontor med pennan i hand medan min döde make förbereddes för kistan, medan begravningsentreprenören stönade och verkade ha glömt att jag blivit änka bara en timme tidigare.

Fast trots allt stön och alla protester fungerade det som det skulle. De klädde honom som jag ville, undvek alla religiösa symboler, kistan blev stängd redan efter 24 timmar som jag ville, kroppen blev kremerad och jag fick urnan utan problem. Det är nämligen jag själv som ska förvara min makes aska tills vi fått tillstånd att sprida den. Men det är en annan, mycket byråkratisk, historia.