Kris

Vi hade ett möte föräldrar emellan i äldste sonens klass. Han är elva och ska börja högstadiet nästa år, så vi skulle bestämma hur skolans slut skulle firas eftersom klassen kommer att delas upp nästa år.

Sonen går i skolan i en liten by på den toskanska landsbygden, där alla gärna vill visa att de har råd. Eller rättare sagt vill de inte att andra ska veta om att de inte har det. Mottot ”när det gäller barnen är inget för mycket”, som en pappa sa när samme son gick i förskolan, har alltid gällt i högsta grad bland föräldrarna.

Därför blev jag förvånad när flera av föräldrarna började mötet med att säga att det mesta var okej för dem, bara det inte kostade för mycket. Så vitt jag vet har ingen förälder i en avgångsklass i den lilla skolan lagt mindre än 30 euro per barn för en present till skolan och lite festligt på avslutningen. I år tyckte de flesta föräldrarna att 20 euro var i högsta laget.

Detta är bara ett av tecknen som jag möter varje dag på att även helt vanliga familjer har börjat få ont om pengar. Undersökningar visar att två tredjedelar av familjerna inte lyckas få lönen att räcka till slutet av månaden, utan måste leva på besparingar. Bara en av tjugo är säker på att kunna spara något nästa år.

Försäkringar är en av de utgifter som italienarna sparar på först. Man tar minsta möjliga täckning på bilen, säger upp hemförsäkringen och slutar spara på den privata pensionsförsäkringen. Olycksfallsförsäkringar har redan blivit så ovanliga att bolagen inte ens försöker sälja dem längre.

Nu har vi kommit till en punkt där folk till och med börjar spara på hälsan. Man går inte längre på kontroller, eftersom man inte har råd med avgifterna. Om man måste välja mellan att köpa mat och göra en röntgen, så väljer de flesta maten.

För de allra flesta italienare är detta en helt ny situation. De har levt gott på sina löner och varit det folk inom EU som sparat mest i många år. Att plötsligt börja räkna euron när man går och handlar blir traumatiskt för många. Lågpriskedjorna inom mathandeln har aldrig haft så många kunder.

Italien står hela tiden allt mer stilla.

Bankerna har nästan helt stängt krediten, både till privatpersoner och företag. Att få ett huslån i dag anses nästan omöjligt, om man inte är två rejält högavlönade med fast jobb inom den offentliga sektorn som vill köpa tillsammans.

Att bankerna strypt krediten gör det naturligtvis inte lättare för kommersen att komma igång igen, och de får skulden för det mesta. Det är klart att det inte är så enkelt.

Italien måste betala decennier av alltför generös pengapolitik, och hittills har regeringarna försökt lösa detta genom att öka skatter och avgifter. Det är en av de viktigaste anledningarna till att italienarna har mindre pengar att röra sig med, plus att de offentligt anställda, som alltid varit en motor i den italienska ekonomin, inte fått några löneökningar på flera år.

Optimism är därför svårt att hitta. Folk ser inget slut på krisen.

Därför blir det viktigt att spara in 10 euro på barnens skolavslutning. Därför säljer man den stora bilen för att köpa en liten som drar mindre bensin. Därför tar folk livet av sig när skulderna blivit för många och bankerna inte längre kan hjälpa till.

Nästan alla jag känner tycker det är konstigt att jag vill stanna kvar i det de själva tycker känns som ett döende land. De flesta säger att de skulle emigrera i morgon om de bara hade chansen.

Men jag tror på Italien och dess inre kraft. Det kommer att ta tid, men förr eller senare kommer vi att se ljuset igen. Och jag är övertygad om att det land som reser sig ur askan kommer att vara så mycket bättre än det vi levt i tills nu.