Grannar

En ”trevlig om än tillbakadragen” man i en liten stad utanför Rom började plötsligt prickskjuta på människor som passerade framför hans hus. Han var övertygad om att de var spioner som tänkte omringa och överfalla honom och hans familj.

Själva historien i sig är inte originell, tyvärr. Det knepiga är att ingen av grannarna någonsin reagerat på hans konstigheter och slagit allarm.

Mannen hade byggt ett flyttbart försvarstorn, med hål för att skjuta, som han hade väl synligt på sin terrass. Den hade han dessutom fyllt med sandsäckar. Varje kväll gick han ner i sin bil, körde ett varv runt kvarteret för att kolla in att fienden inte var beredd på anfall, parkerade sedan och gick in i huset.

Grannarna hade inte sagt något till någon, eftersom var och en gör det de vill i sina egna hem. Detta är en gyllene regel i Italien.

Jag och sambon vädrar som vargar i luften innan vi släpper ut barnen på grönbete i trädgården. Elda plast är nämligen en av våra grannars favoritsysselsättningar, och det hjälper inte hur mycket man talar om dioxin eller otrevlig lukt eller rök. Elda plast i sin egen trädgård är enligt våra grannar varje italienares rätt.

En granne gick ut mitt på vägen med bössan i näven och sköt ihjäl några fridlysta fåglar. Sambon som såg detta polisanmälde honom, och de andra grannarna trodde inte sina ögon och öron. Inte går man väl till polisen för en sådan struntsak.

– Men han sköt ju inte på dig, sa en av dem frågande när han fick reda på det som hänt.

Nej, vi bor inte i maffiatäta Sicilien, utan mitt ibland Toskanas böljande kullar. Men även här är alla rädda för att stöta sig med andra – och då främst med sina grannar så klart.

När hemska brott händer så är kommentaren från grannarna alltid densamma: ”men han/hon/de var ju trevliga och tillbakadragna”. Med andra ord, den som håller sig på sin kant är en rejäl person och en bra medborgare.

Jag och sambon brukar skoja om vad vi skulle säga om något skulle hända bland våra grannar. Ska vi spärra upp ögonen och troskyldigt säga att det är helt otroligt om det handlar om familjen som skriker och gapar var och varannan dag, eller om vår andra halvgalna granne som inte vågar gå ut på egen hand?

Som tur är har vi underbara grannar också. Sådana som man längtar efter att träffa. Några av dem har en hund som kommer hit emellanåt för att trösta oss, sedan vår älskade vovve dog (förgiftad av en granne förresten). Andra överöser oss med grönsaker och frukt, andra hjälper oss i trädgården och pratar gärna bort en liten stund.

Det positiva väger alltså över. Men som med allting i Italien är samvaron med grannarna ingen enkel affär, det tar sin tid att förstå hur det fungerar och vem man verkligen kan lita på.

Till exempel tyckte jag att en av våra grannar var rejält trevlig. Han berättade historier med sin Rom-dialekt och skojade med barnen. Han förklarade häromdagen för sambon att han inte vill att jag ska tala med honom om eventuella problem grannar emellan, eftersom ”kvinnors plats är bakom spisen”. Så nu slipper jag ta konflikter med honom i alla fall.

Problemet med våra grannar är också att de aldrig riktigt förstått vad vi sysslar med. Några såg mig i tevenyheterna en gång när jag blev intervjuad som svensk journalist, men de får ändå inte det hela att gå ihop.

– Men jobbar de aldrig, frågar de varandra. Det är nästan lite skumt i deras ögon, det där med att sambon sitter ute i sandlådan med yngste sonen i stället för att försvinna iväg varje morgon som alla normala, rejäla italienare gör.

Så har vi ju inget allarm heller, och inte är vi rädda för främlingar. Dessutom äter vi inte kött och vägrar att bespruta våra träd. Konstigare än så här kan man nästan inte bli i en italiensk grannes ögon.

Ibland undrar jag vad de skulle säga till teven om någon av oss plötsligt fick en blackout och gjorde något konstigt. Fast grannsolidariteten skulle säkert fungera ändå, och de skulle alla lydigt i kör konstatera att vi var så normala, trevliga och tillbakadragna så.