Stress

Jag läser en del om svenskar som blir utbrända på jobbet. Det kan man inte bli här i Italien. Eller rättare sagt så anses det inte som en anledning till att vara sjuk.

Kanske är det därför som Italien har bland den högsta förbrukningen av lugnande medel inom EU.

För stressfaktorer saknas inte här nere. Det är lätt att tro att livet i Italien är en dans på rosor, när man ligger vid poolen på semestern och njuter av solens varma strålar, men jag kan lova att det inte riktigt är samma sak när man är mitt i hinderloppet som det dagliga livet här nere gärna blir.

Ta det här med skolan till exempel. Skillnaden mellan den italienska skolan och den svenska är ungefär lika stor som mellan en behaglig promenad i skogen och ett maratonlopp. Och då är inte den italienska skolan skogspromenaden.

Mina ungar har flera timmars läxläsning varje dag. Det innebär att jag själv har flera timmars jobb för att få dem att göra sina läxor.

Jag kan ju trösta mig med att jag inte är ensam om problemet. Hur man ska få ungarna att göra läxorna utan att själv riskera ett sammanbrott är, tillsammans med hur man ska få torr tvätten när det alltid regnar på helgerna, de vanligaste samtalsämnen här i trakten i alla fall.

Flera av mina vänner är förvånade över att deras barns ovilja att göra läxor kan plocka fram så mycket ilska från deras allra innersta gömmor. När skolåret är över kan man höra en enorm suck av lättnad från större delen av Italiens föräldrakår. Tills det är dags att börja tjata om sommarlovets läxor förstås.

Själv försöker jag leva ett liv med så lite stress som möjligt. Jag har sett till att vi inte har för mycket inplanerade aktiviteter i familjen, så att vi kan ta tillfällena i akt när det någon gång blir lite tid över efter läxläsningen.

Det kan vara ett biobesök under en vanlig veckodag, en promenad till goda vänner för att få en pratstund och stressa ner eller något sällskapsspel här hemma. Mina italienska vänner säger att jag är så lugn för att jag är svensk, men om det hade ett genetiskt ursprung så skulle ju inga svenskar bli utbrända.

Det är nog snarare livets motgångar som lärt mig att njuta av stunden när den kommer. Att vakna på morgonen och känna lycka över att just jag vaknat just den här dagen i just mitt liv, även om listan på saker att göra är så lång att jag inte ser slutet.

Fast visst, emellanåt halkar även jag på stressens bananskal. Men jag har ett knep. Jag försöker att se stressen som såpbubblor som man kan sticka hål på med ett skratt.

Som bonus lär det ju förlänga livet också.