Föräldraledighet

Klagas det bland era anställda på den svenska föräldraförsäkringen? För italienska föräldrar verkar Sverige vara rena paradiset. Få stanna hemma med bra lön i över ett år och slippa diskutera med sin arbetsgivare om det – vilken dröm!

Här har vi inte ens betalt för vård av sjukt barn, och efter treårsdagen får man bara stanna hemma fem dagar per år, även om barnet skulle bli långvarigt sjuk. Det blir mor- och farföräldrar som får ta smällen när de finns i närheten (vilket de oftast gör här nere), annars få man betala privat barnpassning.

Själv faller jag, som svensk frilans, helt utanför alla kassor som betalar ut mammaledighet. Alltså har jag och sambon fått klara oss bäst vi kunnat både under graviditeterna och bebistiderna, både på gott och ont. Ingen hindrade oss från att välja hur vi ville tillbringa tiden med våra barn, samtidigt som pengaflödet sinade rejält.

Det blev till att skrapa rejält på bankkontot, sitta och skriva medan jag ammade och försöka glömma att jag aldrig sov en hel natt när jag skulle ställa intelligenta frågor till ministern. Trots det var alla mina anställda väninnor avundsjuka på mig.

– Du får ju ändå vara med barnen, sa de anklagande när jag klagade över trötthet och ekonomiska svårigheter.

Tills barnet är fyra eller fem månader gammalt har alla 80 procent av lönen och obligatorisk mammaledighet. Sedan har man rätt till ytterligare sex månader med 30 procents betalning. Det innebär att många tvingas börja jobba av ekonomiska skäl redan när barnet är sex månader. Bara några få av våra kompisar har kunnat vara hemma ett helt år. Två timmar mindre arbetstid om dagen har de nyblivna mammorna rätt till det första året, men det blir ändå långa dagar.

Fast allt detta är ändå teori. Inom den offentliga sektorn funkar det numera bra, men på många privata arbetsplatser är det svårt att få mer än den obligatoriska ledigheten. Arbetsgivarna förväntar sig att man kommer tillbaka till jobbet när bebisen är fyra månader. Visst kan man säga nej, men då väntar svåra tider när man kommer tillbaka till jobbet.

Papporna har rätt att ta ut de sex månadernas frivilliga föräldraledighet, men gör det nästan aldrig. Jag känner ingen som utnyttjat möjligheten. En pappa i vänskapskretsen förklarade att han gärna skulle ha stannat hemma några månader, men var rädd för mobbing när han kom tillbaka till jobbet.

På det hela taget ses föräldraledighet som ett påtvingat ont av de flesta italienska företag. Få känner sig stöttade i sin föräldraroll av förstående arbetsgivare. På de små arbetsplatserna blir de nyblivna mammorna ofta direkt motarbetade.

Ändå kan man ju tycka att arbetsgivarna i Europa borde förstå hur viktigt det är att folk får barn, gärna många. Om nu företagsledningarna inte bryr sig om att deras anställda får möjlighet att prova på föräldraskapet, så borde väl även de helt egoistiskt tänka på sin framtida pension och vem som ska betala den.

Fast inte ens de italienska politikerna inser ju vikten av att hjälpa nyblivna föräldrar så att småbarnstiden inte bara blir stress och skuldkänslor. Italien har en av Europas lägsta födelsetal. Många av mina väninnor skulle gärna ha fortsatt med andre, tredje eller fjärde barnet, men de får inte det att gå ihop vare sig praktiskt eller ekonomiskt.

Så var tacksamma för det svenska systemet, som ger er trygga föräldrar och många framtida pensionsbetalare!