Hört talat om den italienska titelsjukan? Den är inte lika fruktad som den nya influensan och troligtvis inte smittsam, men utbredd och väl rotad i hela Italien.
”Rektorn”, ”ingenjören”, ”direktören”, ”herr minister” – listan på vilka titlar som använd när man talar med folk i ledande ställningar skulle kunna bli lång. ”Ingenjören, var ska detta röret läggas?” eller ”Var vill direktören ha dessa papper?” är vardag på de flesta italienska arbetsplatser.
Hierarkin är väluppbyggd och välvårdad. De arbetsplatser där man kan kalla sin överordnade vid namn, och kanske dua dem, anses vara ultramoderna, nästan futuristiska. Visst finns de, men mest inom kontorsvärlden i Milano eller andra storstäder.
Inom industrin är de så ovanliga att de skulle kunna hålla för ett reportage i en italiensk tidning. ”Här är arbetsplatsen där alla duar chefen” låter inte alls som en otrolig rubrik, med en bild på en leende chef omgiven av sina, enligt artikeln, lyckligt lottade anställda.
Normalt sett duar man sina arbetskamrater, men bara de som är på samma nivå som man själv. Alltså niar man alla överordnade, på samma sätt som arbetare ofta niar dem som arbetar på kontoret. ”Herr Rossi” och ”Fru Ceroni” är dessutom vardagliga tilltalsnamn på banken, i affären eller i möten med skolans lärare, och har man universitetsexamen blir man ”Doktor Cioni”, även om man är journalist.
En man i Neapel förlorade jobbet för att han svarade chefen ilsket. Efter den sista i en lång rad utskällningar, skrek han till chefen ”Vem tror du att du är egentligen?”.
Det var först i Högsta Domstolen som han fick rätt och sitt jobb tillbaka. I Italien finns nu alltså en dom på att man faktiskt får svara chefen på ett respektlöst sätt, utan att riskera sin anställning. I det här fallet hade dessutom den överordnade trakasserat alla de anställda i flera år, utan att någon reagerat.
Att säga att det anses normalt att behandla sina anställda eller underordnade riktigt illa är helt klart överdrivet. Däremot tror jag mig kunna säga att de flesta svenskar jag känner skulle få ett nervöst sammanbrott, eller svara som den napolitanske arbetaren, om de tvingades jobba på fabriksgolvet i en liten fabrik i Italien i några veckor.
Trenden med kurser för chefer om hur man ska få sina anställda att trivas och få ett öppet arbetsklimat, hittade nämligen inte till Italien. Några få företag skickade sina chefer att gå på glödande kol i Mexiko, men det var för att öka omsättningen. Lägga pengar på att utbilda staben i att hantera personliga relationer inom företaget anses helt klart slöseri.
Själv studsar jag fortfarande till när de kallar mig ”dottoressa” och vägrar konstant att själv använda titlar när jag talar med andra. Än har jag inte smittats alltså, men man vet ju aldrig om jag har antikroppar så det räcker livet ut.
Kristina Wallin 